Varför de prompt skulle tvinga ut oss mellanstadieelever för att kuta med karta och kompass förstod jag aldrig riktigt. Inte då. Nu är jag äldre och kan bara beklaga att ingen tvingar mig att skubba runt i skogen. Det är inte utan att det skulle behövas.
Jag har insett att det där med orientering inte är så dumt, även bortsett från den kardivaskulära nyttan. Det finns faktiskt en del att lära av skuttandet mellan lingontuvor och myrstackar. Att kunna ta ut en kompassriktning är till exempel in emellanåt ganska praktiskt. Och att kunna läsa en karta har sina poänger det med, trots att våra telefoner numera har GPS. Det lärde jag mig den hårda vägen under en svamptur i oktober. Touchskärmar fungerar jättedåligt i hällregn, karta och kompass hade återbördat mig till bilen betydligt snabbare.
En annan sak som orienterandet kan lära oss är detta: Skillnaden på den kortaste vägen och den bästa vägen. Hade letandet efter kontrollerna varit så enkelt som att gå raka vägen på mål hade sporten knappast bjudit på några större utmaningar. Men orienteraren har att ta hänsyn till topografi och halka, myrmark och vattendrag. Den gena vägen kan mycket väl ta längre tid – eller medföra onödig skaderisk. Den synbara effektiviteten kan kosta dig dyrt.
Hur ovärderlig kartan än är för orienteraren, så lär orienteringen oss också skillnaden mellan karta och verklighet. Den som inte lyfter blicken från kartbladet riskerar att gå i närkamp med en tall, och en sådan kamp kommer en välvuxen fura alltid att vinna. Det gäller att lyfta blicken ibland, orientera sig i både det stora och det lilla. Utifrån kartbilden lägger den framgångsrika orienteraren upp sin strategi, men det är vad hen har direkt framför sig som avgör taktiken. De långa besluten och de korta, tillsammans, är vad som avgör slutresultatet. Det och uthålligheten.
Jag vet inte om vår gymnastiklärare tänkte i de här banorna när han skickade ut sina elever i busken. Förmodligen gjorde han det inte, magistern ville nog mest bocka av ännu en uppgift i den av de styrande satta läroplanen.
Något kan vi lära av det också, nämligen att magisterns intention inte spelade någon större roll. Hade han inlett orienteringsdagarna med att berätta för oss om hur orientering kan fungera som lärdom för livet – eller som pedagogisk bild av marknadskommunikatörens vedermödor – hade vi ändå inte lyssnat.
Men uppenbarligen gick budskapet hem ändå.
